Idag kom jag och tänka på hur mycket jag egentligen saknar att spela innebandy, lagkänslan, vännerna i laget, känslan av vinst och känslan av hat för förlust, känslan av hatet mot motståndarna och känslan av att krossa de fula motståndarna. De känslorna saknar jag så hemskt mycket, jag skulle bara vilja stå där iklädd min chockrosa målvaktsdress och känna adrenalinet inom mig. Varför skulle jag bli skadad? En sak jag hatar med det, var att DJ började, det pajade hela vårt lag verkligen. Om jag bara kunde ha låtit bli att spela den där förbaskade DJ-matchen som pajade allt för mig! Men, shit happens .. Jag saknar er Täby IS. Saknaden svider.